2015-12-23. Batumi, Georgien.
Nr 24. 8 juli – 28 juli, 2015.
Ovacik – Antalya – Batumi, Georgien.
Jag har precis avslutat The Lycian Way efter 48 dagars vandring och befinner mig vid målet i Geyikbayiri. Det är varmt så att jag nästan storknar trots att guideboken skriver att folk flyttar upp hit till bergen för den svalare luftens skull samt att det är gott om skog som ger skugga. Längs byvägen finns dock ingen skugga alls och exakt vart byn ligger vet jag inte antaglig några krökar uppför. Jag satsar på att lifta och efter något som känns längre än vad det antagligen är stannar en skramlig lastbil med rökande chaufför och plockar upp mig. Vi sätter av nedför mot Antalya dit det ska vara 20 km och jag försöker låtsas som om jag är galet intresserad av naturen så att jag kan hänga ut genom bilrutan och andas friskluft.
Plötsligt stannar vi i en liten by och chauffören säger att härifrån går det bussar. Jag tar min ryggsäck från flaket och knallar iväg i anvisad riktning. Vid en busshållplats står några personer och väntar varpå jag frågar om de vet när bussen till Antalya går. Om 5 timmar svarar några tjejer på bedrövlig engelska. Jag misstänker att det inte stämmer och törs inte springa iväg och köpa vatten då mitt eget precis tagit slut.
Bussen kommer efter några minuter och den är nästan full så jag får stå bland barnvagnarna. Det kan inte vara så långt tänker jag i värmen men efter att vi stannat otaliga gånger och kört den ena gatan upp och den andra ner på väg in i Antalya så är jag timman senare svimfärdig av törst. Hoppar av i city och knallar till vårt hostel i gamla stan. Olya är inte hemma men jag slår mig ner på en stol i skugga på innergården med några iskalla cola på bordet och konstaterar snabbt att här sitter jag brutalt bra.
Antalya med 1 miljon folk är en hamnstad och populär turistdestination vid Medelhavet. Byn är modern och vilar gemytligt på höga lodräta klippor mot havet. Längst in i Antalyabukten ligger en lång stenstrand och en stor marina. Gamla stan är fantastiskt mysig och det finns några sevärdheter som vi gärna undersökt lite närmare. Dessvärre har vandringen tagit längre tid än planerat och Olyas andra visum är nästan slut så vi måste lämna Turkiet pronto.
Det blir lyxig buss först 8 timmar norrut i bergslandskap till Ankara där den ständigt lysande solen byts ut mot mörka regnmoln. Resan fortsätter nordost och när vi når Svarta havet tar de stora bergen slut och det blir plattare längs kusten men genom många tunnlar österut till Batumi i Georgien. Nytt land nummer 51. Turen tar 23 timmar och vi belönas med varsitt ett års gratis visum.
Batumi med 121.000 folk är Georgiens tredje största stad. Läget är gynnsamt utmed Svarta havet nere i sydvästra hörnet av landet. Orten huserar landets största djuphamn där enorma mängder olja anländer i pipelines från Azerbajdzjan och skeppas vidare till hela världen. Batumi är också en populär turistdestination på sommaren och tillhörde tidigare en av Sovjetunionens fyra semesterpärlor vid Svarta havet tillsammans med Krim, Sotji och Sukhumi.
Turistdelen av staden är modern med fyndig arkitektur, flera stora gröna parker med sjöar, fontäner, monument samt att strandpromenaden är enorm. Vi går aldrig hela men det ryktas om 20 km. Lokalbefolkningen säger att det är betydligt mindre turister i år än vanligt vilket är svårt att tro då den nästan oändligt långa stenstranden är proppad med soldyrkare dagarna i ända. Förutom georgier är det i huvudsak homo sapiens från Ryssland och Ukraina som semestrar här. I det stora hela en trevlig tillställning men badet är lite väl långt från Thailandklass och inte riktigt värt ett dopp tycker jag.
Byns baksida hittar man bara kvarteret bakom turiststråket. Här är husen gamla, smutsiga och fallfärdiga. Vägarna är av grus och fyllda av potthål. Märkligt många bilar är krockskadade med bucklig plåt, bortriven kofångare, sprickor på rutorna samt att någon form av avgasrening antagligen inte existerar över huvud taget. Människor vi träffar är överraskande trevliga men folk vi ser längs gatorna skriker och bråkar ofta med varandra och är allmänt arga. När vi handlar försöker personalen nästan alltid blåsa oss på några kronor. Antingen är det turistpriser eller så räknar de fel på summan eller växelpengarna och alltid till vår nackdel.
I Turkiet rökte folk som borstbindare och i Georgien verkar det vara ännu värre. Lite lustigt så jobbar vår ena granne på vandrarhemmet på marknadsavdelningen på ett tobaksbolag. Jag har alltid undrat hur de kan stå ut med sig själva normalt är det ju inte tillåtet att massivt bidra till att avsluta folks liv. Killen som är från Ryssland har inga problem med det han menar att alla som röker ändå är idioter och att befolkningen på jorden är alldeles för stor så det är en god gärning att ha ihjäl så många som möjligt, dessutom lagligt.
Vi har inga stora aktiviteter för oss om dagarna utan går mest runt och kikar på byn, fotograferar samt njuter av strandpromenaden och folklivet där. Jag är dessutom ganska trött i fötterna efter turen i Lykien. Olya badar en del men knallar helst inte omkring själv då männen skriker otrevligheter efter henne, följer efter henne eller vill ha hennes telefonnummer.
Från början hade vi endast bokat in oss att stanna i fem dagar men lyckas förlänga det två gånger om då rummet vi bor i avbokas oväntat. Vi försöker till och med att skaffa oss en egen lägenhet för att stanna en månad till men det går inget vidare. Några lokala vänner säger att det är busenkelt att hitta bra billiga lägenheter men när vi ber dem om hjälp hittar de inget vettigt. Olya går och kikar på några stycken men finner inget bra. Hon tappar dessutom lusten när en dam som hyr ut lägenheter rökandes går omkring och visar hur stället ser ut. När Olya nämner att det luktar rök i lägenheten blir hon dessutom utskälld av damen eftersom hon menar att hon givetvis inte kan röka på balkongen vad skulle folk som ser henne tänka om henne då.
Imorgon reser vi vidare till Kutaisi.
//Magnus Hedström