2002-01-31. Auckland, Nya Zeeland.

Australian Open dag 8. Justine Henin och Jennifer Capriati tar sig lätt vidare. Tommy Haas och Roger Federer spelar en riktigt bra och underhållande match över fem set där Haas segrar. I första kvällsmatchen vinner Kim Clijsters och därefter är det dags för Pete Sampras USA mot Marat Safin Ryssland. En glödhet Safin drar upp ett ursinnigt tempo och skickar missiler förbi Sampras som inte hänger med. Sampras kliver dock snabbt upp ett level i koncentration och spelet blir världsklass. Safin tar första set med 6-2. Det andra med 6-4. Sampras försöker allt men inte ens fantomentricket hjälper.

Safin bryter till 3-1 i tredje. Sampras är nästan uträknad men det är då det händer. Karln börjar trolla. Han bryter tillbaka och är plötsligt med i matchen igen och lyckas vinna tredje set med 7-5 i tiebreak. Fjärde set blir dramatiskt. Safins missiler mot en trollande fantomen. Det är hyperjämnt. Sampras får tag i några otroliga volleys vid nät och Safin kastar sig vid baslinjen. Det blir tiebreak igen och spänningen är olidlig. Sampras har några chanser men tar dem inte och till slut håller det inte längre. Safin är för bra och vinner med 10-8 i tiebreak. Vilken otrolig match. Idrott på den här nivån är magisk att se. Jag hade verkligen önskat ett set till.

Dag 9 börjar med vinst för Martina Hingis. Sedan kommer Jonas Björkman inte upp i samma nivå som tidigare och Thomas Johansson kan vinna en ganska bra match. Därefter kör jag tricket med att tigga till mig en biljett vid utgången till Vodafone Arena för att se Martina Hingis och Anna Kournikova spela damdubbel. Kvällspasset inleds med att en skadad Venus Williams är nära att slå Monica Seles men förlorar. Därefter vinner Jiri Novak en sömnig match över Stefan Koubek.

Dag 10 och Clijsters slår Henin tämligen enkelt. Samma visa för Capriati över Amelie Mauresmo. Safin möter Wayne Ferreirra som skadar sig och avbryter vid 2-5 i första. Kvällsmatchen mellan Marcelo Rios och Haas blir trevlig och det känns som om Rios kan bättre men Haas lyckas vinna fjärde sets tiebreak. Det blir sista tennisdagen. Jag känner mig nöjd och tycker inte att Johanssons tennis är tillräckligt kul för att jag ska jaga mer biljetter.

Tennisen har varit en höjdare. Det blev 10-14 timmars tennis 10 dagar i sträck. Jag har haft tur med vilken arena de lagt de intressantaste matcherna på vilket känns bra. De första dagarna var det 50.000 besökare på området per dag. Dock är jag förvånad över hur dålig publiken varit. Många verkar inte ens intresserade av tennis. Det var vanligt att några ur publiken försökte störa spelarna med flit och vissa kvällar har det varit jobbigt att befinna sig i samma lokal som dessa stolpskott. Dessutom är det efter varje sidbyte alltid flera hundra åskådare som inte hunnit till sina platser när spelet ska börja.

Rod Laver Arena är fin men har ett par brister. Det finns alldeles för få toaletter och köerna har varit gigantiska. Mest konstigt är numreringen av stolarna. Det finns ungefär 40 stolar med exakt samma nummer men med olika bokstavskombinationer. Det här gjorde att förstagångsbesökarna nästan alltid satte sig på fel plats, även jag.

Damtennisen har genomgående varit trist. De stora stjärnorna vann sina första matcher busenkelt. Jag såg fram emot kvartsfinalerna men det blir aldrig riktigt intressant när de varvar dam och herrtennis. Det är inte samma sport. På teve funkar det bättre då ser man inte hur sakta det egentligen går för tjejerna. Den enda dam som spelat med lite fart, taktik och ordentlig power är Venus Williams. På läktarna har det varit upp emot 150 svenska fans som agerat stort stöd till de svenska spelarna. Dessa lirare har målat sig i gult och blått och varit lustiga med sånger och andra hejarop. Något mer positivt kan jag inte säga om dessa typer.

Efter Melbourne är det dags att boka resa till Sydney via Thredbo. Jag börjar med att besöka det enda bussbolaget som kör till Thredbo och får reda på att det går bra att boka bussresan dagen före avgång. Jämför sedan priset med sex stycken hyrbilsfirmor och bestämmer mig för buss. Bokar och betalar boende i Thredbo. Går tillbaka till bussbolaget och får reda på att det är fullbokat på bussarna i flera dagar framöver. Under tiden hinner hyrbilsfirmorna stänga. Dagen efter går jag till den billigaste hyrbilsfirman och den enda som accepterar att man hyr bilen mindre än tre dagar om man ska till Sydney. Nu vill de ta ut en extra avgift på 1000 kr som de missade att meddela mig i första skedet. Jag har dock kvar ett skriftligt prisförslag vilket får dem att till slut plocka bort avgiften.

De bjuder på en mycket detaljerat karta över Melbourne som är tjock som en telefonkatalog. I vänstertrafik tar jag sikte på Hume Highway och redan innan jag fått i treans växel är det dags att bläddra sida. Framåt eller bakåt och olika antal sidor beroende på vilket väderstreck jag kör. Kartan är helt värdelös men med klockans kompass, ett par U-svängar och några chansningar är jag dock på rätt väg. Det är en härlig resa. På radion hör jag matchen mellan Safin och Haas när de svettas på Rod Laver i hettan. Jag har samma problem själv. Hur jag än mekar med fläkten får jag inte ner temperaturen under 42 grader.

När jag kommer till Wodonga svänger jag av motorvägen och in på en högalpin väg som går till Thredbo och sedan vidare till Canberra. Dessvärre verkar det inte vara samma person som gjort kartan och som har satt upp vägskyltarna. Orterna på min karta och vägskyltarna stämmer inte alls. Jag kör fel flera gånger och måste stanna och fråga. Ibland ska det svängas utan att någon skylt meddelar om några orter över huvud taget. Landskapet är dock fantastiskt och vägen letar sig upp i de australiska alperna. Det är många mil mellan vägskyltarna och plötsligt när jag passerar en liten ort upplyses jag om att det saknas bensinstation på två timmars körning.

Eftersom soppan nästan är slut vänder jag tillbaka 5 km för att tanka men stationen som jag just passerat är stängd och det finns ingen utrustning där man kan tanka själv. Jag chansar då det bör vara 7 mil kvar av 55 vilket borde gå. Det blir mörkt och vägen blir sämre när den slingrar sig upp och ner bland bergskullar. Jag ser inte en bil, inte en människa och inte en endaste vägskylt. Efter några mil rör sig inte bensinmätaren över huvud taget. Varningslampan lyser konstant men plötsligt efter 7 mil ingenting dyker Thredbo upp.

Klockan är 21:30 när jag letar upp mitt vandrarhem där dörren tydligen är låst. Det ligger nycklar och sängkläder utanför ingången till de som kommer sent men mitt namn finns inte där så jag sover i bilen. Går tillbaka nästa dag och får reda på att man måste ringa om man tänkt komma sent. Jag hade annonserat min ankomst till mellan 20-21 och ingen sa något om att ringa. Grymt upprörande och några pengar kan jag inte få tillbaka nu. Möjligen i Melbourne där jag betalat. Vilka praktmuppar.

Det är dags att bestiga Mount Kosciuszko vilket är Australien högsta berg. Min klätterutrustning består av löparskor, shorts och t-shirt. Jag startar på 1370 meters höjd och promenerar 11 km varav de sista 6 på järngaller och sedan står jag på toppen, 2228 meter över havet. Utsikten är hygglig. Det är mycket folk och flugorna otrevligt många. Samma väg ner igen. Klarar mig precis från ett ordentligt oväder medan amatörerna som inte kollat väderprognosen är kvar på berget. Äter, duschar och åker sedan de resterande 50 milen till Sydney med ytterligare en natt i bilen strax före Sydney.

Sydney är vackert. De har lagt ner mycket energi på att göra staden turistvänlig. Jag gör den obligatoriska hamnpromenaden som börjar bland lyxbåtarna utanför Mrs Macquaries Point och jag känner mig plötsligt urfattig. Passerar Botaniska trädgården och sedan är jag framme vid den största magneten, Operahuset i Sydney. Fotostoppen är många och jag fortsätter förbi Circular Quay, The Rock och Sydney Harbour Bridge. Passerar shoppinggatan Pitt Street och Darling Harbour som är ett stort hamn och parkområde för turister. Jag besöker ett enormt akvarium som är okej. Roligast där är några glastunnlar under vatten där man ser sköldpaddor, hajar och rockor simma bara centimeter ovanför skallen.

Sista dagen i Sydney har jag förbeställt och betalat transport ut till flygplatsen. När jag kommer till angiven plats på exakt tid 07:05 har chaffören redan dragit. Han trodde antagligen att jag skulle hämtas 06:55. Jag går till flygbussen och betalar för resan igen. Väl på flygplatsen ringer jag till vandrarhemmet som nu öppnat och vill ha tillbaka mina pengar för transporten som inte fungerade. Killen frågar mig hur det ska gå till när jag inte är där men jag ber honom arrangera det genom killen som åkte för tidigt. Han kör ju fram och tillbaka till flygplatsen under hela dagen. Jag ringer lite senare för att höra hur det går och då har chauffören sagt att han väntat på mig till 07:10 och receptionisten vet inte vem han ska tro på. Några pengar får jag inte tillbaka.

Flygresan till Auckland och Nya Zeeland, nytt land nummer 34, behövs för att jag ska lugna ner mig. Dessvärre försöker tullpersonalen stressa upp mig igen då mina vandrarkängor inte får okej i tullen. Grus under sulan säger de men efter lite rengöring går det bättre. Auckland andas äventyr och jag får känslan av att det kommer att genomsyra hela Nya Zeeland. Hittills har jag kollat in hamnen där båtarna i Volvo Ocean Race just seglat iväg. Idag var jag upp på Mount Eden vilket är en 200 meter hög slocknad vulkan med fin utsikt över city. Nu har jag köpt ett busspass som gäller på både Nordön och Sydön och bussarna ska passera de platser jag vill se. Imorgon börjar det med att vi åker till grottorna i Waitomo.

//Magnus Hedström