2001-11-21. Ko Samet, Thailand.

Hoi An var en mysig ort med centrum avstängt för biltrafik och beachen bara 5 km bort. Citykärna med smala gränder, mysiga cafeer och massor av klädaffärer. Ett litet shoppingparadis. Som vanligt när man har Mikael med sig blir man nervös när det luktar shopping. Senast det begav sig var i Fort Lauderdale då killen klev in i en klädaffär för att två timmar senare komma ut med 17 nya plagg. Jag repeterar, 17 nya plagg. Man rycks med. Då köpte jag en ihopfällbar kudde som jag aldrig använt. Den här gången går jag lös på en specialsydd skjorta med kinesiska tecken på bröstet och dagen efter får jag reda på att skjortan inte tål maskintvätt. En engångsskjorta. Det blev 4 dagar i Hoi An.

Vi shoppade också biljetter till Nha Trang, nattbuss. Resan på 50 mil längs Highway 1 skulle ta 12 timmar. När jag väl kilat fast mig på min plats vid fönstret upptog jag också en stor del av Mickes plats. Sedan försökte vi pressa in en betydligt större Mikael vilket givetvis var helt omöjligt. Han fick plats med en liten bit skinka resten lämnades i mittgången. Det var bara början på en sjukt lång natt. Highway 1 går mellan Hanoi och Ho Chi Minh City och det är den största vägen i Vietnam. Mellan Hoi An och Nha Trang var det mestadels grusväg med stora hål i och vi studsade fram.

Vi åkte klockan 18 och första stoppet var 4 timmar senare. Chauffören stannar plötsligt mitt på den kolsvarta grusmotorvägen. Går iväg en halv meter, håvar fram prylen och lättar på trycket. Genast slås samtliga på bussen av samma tanke. Det här kan vara det enda stoppet på många timmar. Ut och det snabb. Det finns ingenstans att ta vägen samtidigt som lastbilar och bussar far förbi med hellysen och högt dånande tutor. Dessutom är det 10 tjejer på bussen med framskridet jämställdhetstänk som utan krusiduller drar ner byxorna och sätter sig på huk alldeles vid mina vrister. Under dessa omständigheter kan jag inte att kissa. Som tur är blev det aldrig något stort problem eftersom det var 35 grader varmt i bussen. Det som en gång fanns i blåsan verkade hitta andra vägar ut.

Klockan 02 och 04 får jag några riktiga sömnattacker. Intar samma ställning som de flesta valt med huvudet mot ryggstödet framför. Huvudet hoppar då upp och ner i takt med alla guppen. Dessutom växlade chauffören mellan gasen i botten och tvärnit ungefär varje minut. Klockan 06 stannar vi på ett fik och alla tror att vi är framme. Då visar det sig vara tre timmar kvar så resan tar totalt 15 timmar. Strax före Nha Trang passerar vi en lastbil som på något konstigt sett hamnat i en bäckravin och chauffören stuvas precis ner i en kista vilket var trist att se.

I Nha Trang valde vi ett stort rum på ett litet finare hotell precis vid beachen. Det fanns pool, tennisbanor, pingisbord samt att det ingick frukostbuffe. Rummet kostade 110 kronor per natt vilket vi delade på. Sevärdheterna blåste vi av på en eftermiddag per cykel. Inget speciellt att se men naturen med berg och grönska längs havet var trevligt. Nyheterna kablade ut tyfonvarning men den slog till längre norrut där vi redan varit.

Vågorna längs stranden var groteska. Flera meter höga och det skakade i marken och dånade kraftigt när de slog över. Det var flaggat svart och bara en person badade under dessa dagar vilket inte var helt lyckat. Stenar från botten for omkring och träffade benen och när jag kände dessa beslutade jag mig för att avbryta. Dessvärre var det bökigt att ta sig tillbaka till stranden jag fick simma i maxfart i några minuter för att övervinna strömmen. Dessutom var det stora trädstockar i vattnet som kom flygande i vågorna. Det fick bli poolen istället. Sista dagen gjorde vi en båtutflykt till fyra olika öar. En partybåt med sång, dans och flytande bar på däck. Inte riktigt vår stil men ända okej.

Vi far vidare med sex timmar buss till Dalat. En stad på 1600 meters höjd i bergen och med fokus på outdoor. Invånarna själva var vinterklädda med flera lager kläder, dunjacka, mössa och halsduk. Vi hade shorts det var ju 20 grader plus i skuggan. Vårt hälsotillstånd var inte det bästa så det fick bli bergsbestigning. Micke hade ont i axeln efter att ha testat någon ny typ av simhopp från båten i Nha Trang och jag hade skärsår på händerna efter att ha simmat in i en vass sten. Vi hyrde jeep, chaufför, guide och besteg det 2159 meter höga Lang Bian vilket var lätt och bjöd på en del trevliga vyer.

Sista stoppet i Vietnam blev Ho Chi Minh City som tidigare hette Saigon dit det var 8 timmar med buss. Vi besökte Krigsförbrytelseutställningen som speglar en del av Vietnamkrigets grymheter. Återföreningshallen där kriget tog slut den 30 april 1975. En skoj pryl med Vietnam är att de flesta turister reser samma rutt och på ungefär samma tid, tre fyra veckor. Det gjorde att vi träffade på samma folk om och om igen. I Vietnam tittar befolkningen inte lika mycket efter en som i Kina vilket var skönt. Däremot har landet en jobbig typ av superservice där så kallade fixare vill bestämma var man ska bo och lite annat. Det var också stundtals drygt med tiggare och försäljare som medvetet springer in i en för att få sin vilja igenom. Värst var det i Ho Chi Minh City.

Det har varit lite strul med malariatabletterna då jag haft mardrömmar på nätterna. Ibland har det blivit så otäckt att jag vaknar, eller snarare halvvaknar. Jag vet att jag drömmer men får inte kontakt med kroppen och kan inte öppna ögonen. Då har jag bett Micke väcka mig. Micke har då vaknat på stört och tyckt att saken verkar lite skum. Första gången det hände tordes han inte väcka mig utan trodde att jag pratade i sömnen hur mycket jag än bad eller försökte tala till honom. Men sen har vi styrt upp det så att han väcker mig bara jag säger till vilket är guld värt för mig.

Vi flög tillsammans till Bangkok sen fortsatte Micke till Sverige medan jag tog en buss in till centrum. Dagen efter fortsatte jag med buss och båt till Ko Samet där jag är nu. Har hyrt en bungalow 100 meter från stranden. Vattnet är klart, vädret alldeles ypperligt och stränderna kritvita av sand. Tillvaron kostar 150 kronor om dagen med bostad och mat. Vad som händer näst är att jag ska besluta vad göra och det bör ta någon vecka.

//Magnus Hedström