2011-02-19. Namche Bazaar, Nepal.

Dag 300-313. 28 januari 2011 -. Chengdu – Lhasa – Kathmandu.
Tåget till Tibet avgår klockan 21 på kvällen. Vi är en grupp om 8 personer från Sverige, Island, England, Tyskland, Frankrike, Kanada samt två japaner. Tågstationen i Chengdu är inte anpassad till antalet passagerare och vi pressas in i en fålla utanför stationsbyggnaden precis som boskap och slussas sedan vidare ut på perrongen när tåget kommer. Jag och tysken hamnar i samma hytt som ett engelskt och ett kinesiskt par. Hytten är helt okej men med något trång bädd.

Tåget åker först norrut i cirka 100 mil till Xining i ungefär samma natur som jag har cyklat med åkermarker i terrassform och en del bebyggelse. Sen bär det västerut och upp på högre höjd och det blir vackrare med milsvida vyer i trädlöst och torrt landskap. Jag sover helt okej på natten men det gör inte kanadensaren och fransmannen. De ville spara pengar och har sittplatser. De kommer förbi vårt rum på morgonen och ser ut som två lik. Vi lånar ut våra sängar till dem under dagen. De har haft otur och delar plats med en barnfamilj varpå de bara har ett halvt säte var.

Det är rena svinstian i sittvagnarna med folk och packning överallt. Allt skräp slängs på golvet och sopas ihop till högar av tågpersonalen då och då. Kineserna tycks leta efter saker i sina näsor och när de hittar något så skjuter de iväg det i slumpmässig riktning. Spolfunktionen på toaletterna korkar igen och det är den kinesiska varianten med hål i golvet som rymmer ungefär 20 pissningar och lite annat sen rinner det ut i vagnarna i kurvorna och man blir klibbig om gympadojorna när man går förbi.

Andra dagen lämnar det kinesiska paret vår kupe och kanadensaren och fransmannen sover hos oss men blir utslängda klockan 24 vid en kontroll. Tåget svänger söderut vid Golmud. Tredje dagen och vi kommer upp på över 4000 meter och det blir enormt vackert. Berg överallt och vi åker i en dal med tusentals jakar. Marken har blivit gronare men med inslag av snö och is. Det är inga problem med höjden då det sprutas in syre i vagnarna. Qinghai-Tibet railway är världens högsta järnvägssträcka och vi är som mest uppe på 5072 meter över Tanggu La Pass en bit före Lhasa. Sträckan Chengdu – Lhasa är 336 mil och tar 44 timmar.

Lhasa med 260.000 folk ligger mycket vackert på 3600 meters höjd omgivet av berg och liknar ingenting jag sett tidigare. Staden består av två delar. En kinesisk samt stadsdelen Barkhor som är gamla stan med tibetanska kvarter där vi bor. Den tibetanska arkitekturen är färggrannare, finessrikare och hästlängder trevligare än den kinesiska. Vi besöker Jokham templet som är det heligaste i Tibet. Runt templet vandrar mängder med pilgrimer dagarna i ända varv efter varv och vissa slänger sig om och om igen på marken och hasar sig fram i någon typ av böneakt.

Vid ingången pågar samma procedur att folk ber genom att ligga och stå upp om vartannat. Inne i templet är det mörkt och mystiskt med tibetanska bönesånger rabblandes utan avbrott samt mängder med stora och små buddhastatyer, rökelser och en tätt packad kö av koncentrerade pilgrimer. Vi turister betalar och får gå en egen runda utan kö. Tänker att det är tur att tibetanerna fått sina buddhistiska aktiviteter klassade som religion annars hade de åkt in på psyket alla dar i veckan.

Byns bästa sevärdhet är Potalapalatset. En enorm byggnad med över 1000 rum uppe på en höjd. Den gör sig bäst utifrån men vi får gå in och kika på några av rummen längst upp. Det är ett myller av kapell, buddhastatyer av guld och brons, munkar, rökelser, böner och annat heligt. Det var också Dalai Lamas arbetsplats fram till 1959 då han tvingades i exil. Vi får se några av rummen där han arbetat och tagit emot utländska gäster. Tyvärr är det fotoförbud inne i palatset.

Hela Barkhor ser ut som en stor marknad med långa rader av stånd med diverse småprylar och ett myller av folk i färgglada kläder. De flesta tibetanerna är sönderbrända i ansiktet av den starka solen på hög höjd och har inte vårdat håret på åratal varpå de ser ut som banditer men verkar trevliga. Längs gatorna kryllar det av kinesiska poliser med automatvapen som ser till att folk behåller sina eventuella åsikter för sig själva. Det finns även krypskyttar på hustaken.

De flesta i gruppen har svårt att sova på grund av höjden. Maten är helt fantastisk vart jag än äter. Vi har en guide med oss hela dagarna eftersom man inte får resa själv i Tibet. Det är bökigt att vara i en grupp. Alltid är det någon som kommer en kvart för sent till samlingarna. Speciellt kanadensaren och fransmannen har en otrolig förmåga att hela tiden befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

Gruppen lämnar Lhasa i två landcruisers längs Friendship Highway som går till Nepal. När vi bokade resan fick man det bästa priset om gruppen bestod av 4 eller 8 personer. Det innebär en eller två bilar. Nu är guiden inte en av chaufförerna så det saknas en sittplats men vi lyckas packa så att en kan ligga i bagageluckan. Landskapet är kalt och torrt. Vi åker på bergsvägar upp till Kampala Pass 4794 meter där vi har en fantastisk utsikt över den istäckta och heliga sjön Yamdrok med snöklädda berg i horisonten.

Vi fortsätter och det är knallblå himmel, glaciärer och ett till bergspass med böneflaggor och härlig vy. Kör förbi byn Gyantse och landar i Tibets näst största stad Shigatse 3900 meter där vi övernattar. Det är första dagen på det veckolånga firandet av kinesiska nyåret och himlen fylls av fyrverkerier. Kanadensaren köper raketer, bomber och smatterband för samma summa som han sparade genom att sitta på tåget.

Medan guiden fixar våra tillstånd för vidare färd så besöker jag och tysken Tashilhunpo Monastery. Tyvärr får vi bara 50 minuter på oss och jag hinner inte gå in men fotar en del från utsidan. Klostret är enormt stort. Vi åker vidare och kör över Gyatso La Pass 5100 meter och det känns att luften är tunn. Vyerna är fantastiska och efter ytterligare en bit ser vi Mount Everest nordsida för första gången. Vi kommer fram tidigt till New Tingri 4250 meter och checkar in.

Tysken och jag knallar upp på en kulle 4800 meter med superba vyer och han planerar att flyga ner med sin glidskärm. Han prövar om och om igen men det vill sig inte då luften är för tunn. Klockan blir mycket och innan vi hinner ner är det mörkt och vi tvingas gå sakta och en omväg då det är ett myller av djupa raviner. När vi nästan är nere möter vi en räddningspatrull på fyra personer som är på väg att leta efter oss.

Fransmannen och kanadensaren har otur igen. När vi andra checkade in igår så tog de en promenad på byn. När de sedan kom tillbaka fanns det bara dyra rum kvar så de har tältat utanför vandrarhemmet i 10 minusgrader omringade av vilt skällande hundar. Men de är inte bittra. Några i gruppen vill se Everest i soluppgången så vi startar tidigt. Dålig grusväg upp till ett pass och väl där ser vi ett panorama över Himalaya med 5 toppar över 8000 meter. Makalu, Lhotse, Everest, Cho Oyu och Shishapangma ligger längs en lång rad vitklädda berg. Det är vackert men hade varit enormt mycket bättre att se och fota om det varit ljusare. Nästa stopp är Mount Everest basläger på 5150 meters höjd. Vi ser Everest någon mil bort men baslägret är tomt. Det är för tidigt på säsongen de första expeditionerna bör anlända någon gång i mars.

Vi skumpar vidare på eländig väg och när jag efter någon timma blir utsläppt ur bagageluckan är det väldigt vackert med ett sandigt landskap i olika färger. En av chaufförerna kör ofta alldeles för fort och det är direkt obehagligt. Vi säger till flera gånger men det hjälper bara i en halvtimma. Vi äter lunch i Old Tingri. Isländskan och engelsmannen ska inte vidare till Nepal och bor kvar i byn. Vi andra åker upp till Tong La Pass 4950 meter och får en kalasvy med ett pärlband av glaciärtäckta gigantiska berg i perfekt väder. Dagens avslutning blir nerför i sandiga raviner på serpentinvägar och landskapet slår om till skog och grönt när vi kommer lägre i de djupa dalarna. Övernattar i gränsstaden Zhangmu 2250 meter och det finns gott om syre igen.

Gränsen till Nepal är i botten av Zhangmu. Kineserna rotar igenom vårt bagage för att sno våra guideböcker som de inte gillar. Jag har lagt guideboken i lilla ryggan för att inte behöva öppna min stora men jag tvingas plocka ur allt från stora ryggsäcken medan de inte upptäcker min lilla ryggsäck som jag har på ryggen. Tala om tur. Vi går över en bro och hälsas välkomna till Nepal och det känns direkt mycket vänligare än i Kina. Visumet till Nepal kostar dollar. Två killar i gruppen har otur igen. Det är fransmannen som inga dollar har och han torskar stålar på kass växelkurs. Samt kanadensaren som inte har några pengar alls. Han hittade tydligen ett billigt ölhak igår kväll och pengarna tog slut så han får låna av mig för att bli insläppt i Nepal.

Vi åker jeep i 150 km till Kathmandu genom små byar med mycket folk och aktivitet. Det är krokiga och dåliga vägar i vackert landskap bland dalar och terrassodlingar i grönt och gult samt varmt. Vi stoppas flera gånger i poliskontroller och det går bra några gånger men sen blir det bråk. Jag tror ett tag att både bil och packning ska kontrolleras men vi får till slut åka vidare. Problemet var tydligen att polisen ville att vi skulle ta med en teve ner till Kathmandu som vår chaufför vägrade eftersom jeepen är proppfull.

Stadsdelen Thamel i Kathmandu är sig lik. Smala gator med motorcyklar, bilar, cykeltaxis, turister och lokala fixare som vill sälja trekkinginfo, små instrument, flygbiljetter, tigerbalsam och smoke samt indier som ständigt vill laga mina trasiga gympadojor. Det finns också härliga restauranger och billiga hotellrum med värme. Imorgon tar tysken från tibetturen och jag bussen till Jiri och ska vandra upp till foten av Mount Everest och göra några pass och kullar på över 5000 meter samt avsluta med ett försök på Island Peak 6189 meter. Det beräknas ta 23 dagar.

//Magnus Hedström