2015-08-28. Mestia, Georgien.

Nr 15. Vecka 29-30 (11 apr – 25 apr, 2015).

Ko Tao – Surat Thani – Hat Yai – Kuala Lumpur – Kathmandu.
När vi ska checka ut från hotellet på Ko Tao är receptionen obemannad vilket är helt väntat då vi betalat drygt 200 kr i deposit. Det tricket är ju extra effektivt på en ö och något vi helst inte vill gå på därav har vi valt att inte köpa några båtbiljetter i förväg. Vi väntar tills personalen kommer tillbaka och går sedan en halvtimma med ryggsäckarna till pirarna i Mae Haad Village. Vädret är moln men varmt, fuktigt och vi blir dyngsura av svett. Färjeterminalen är översvämmad med folk som ska med olika båtar från ön men vi lyckas ändå stånga oss fram och köpa platser till Chumphon på fastlandet. Resan tar 1,5 timma och havet är lugnt så det blir en rofylld tur. Buss från färjeläget in till city tar 30 minuter.

Planen sedan var att åka nattåg hela vägen ner till Malaysia men det finns inga platser varken idag eller imorgon så det får bli plan B. Tåg 2 timmar söderut till Surat Thani. Tredje klass finns inte på det här tåget så vi reser mycket behagligt i andra klass med sköna säten, luftkonditionering och nyduschade medpassagerare i rena kläder. I tredje klass är vi normalt prydligast men här är det nog tvärtom. Väl framme frågar vi om nya tågbiljetter till Hat Yai men vi tycker att de är i dyraste laget och beslutar oss för buss istället. Men först lokalbuss 30 minuter in till Surat Thani med 130.000 folk där vi letar upp ett hotell och gör en kort sightseeing på byns nattmarknad.

Jag är uppe tidigt för att jaga bussbiljetter helst till Malaysia men får nöja mig med Hat Yai i södra Thailand. Vi åker i första hand stora bussar och inte minibuss och då är utbudet begränsat. I priset ingår gratis tuk tuk till busstationen och det är ju kanon så slipper vi gå de 200 metrarna. Buss 6,5 timma till Hat Yai. Varje plats har säkerhetsbälte men det finns inte en chans att jag kan använda det då bältet är för litet och räcker precis runt Olya. Ser ett par trafikolyckor längs vägen vilket vi såg igår också. Landskapet är antingen bebyggelse eller oljepalmsplantager. Vid ankomst försöker vi fortsätta direkt med tåg eller buss till Malaysia men det finns inga avgångar så det får bli en till övernattning i Thailand.

Det bor 160.000 folk i Hat Yai och byn ligger 5 mil norr om gränsen mot Malaysia. Den 13-15 april i år firar thailändarna nyår med vattenfestivalen Songkran. Det har vi kollat upp och planerat för att vara i Malaysia då. Idag är det den 12 april och vad vi kan se så är det fullt festivalpådrag redan nu i kväll. Det är sjukt mycket folk på gatorna, musik dånar från varje gathörn, mängder av stora trailers packade med folk på flaket köar längs gatorna och alla har vattenkrig med varandra. Det är en mardröm att försöka gå in till city för att leta hotell och jag intar genast min argaste min för att inte bli blöt och det lyckas till den graden att folk istället attackerar Olya. Jag blir såklart galen och hamnar nästan i slagsmål flera gånger men med alla taggarna utåt lyckas vi i alla fall hålla oss torra. Det är ju inte speciellt trevligt att få skor, reskläder, kamera, pass, pengar etcetera genomdränkta och vissa huliganer använder olika färger i vattnet. Dessvärre är de 10 första hotellen vi hittar fullbokade och när det väl finns ett rum ledigt är det till överpris men vi har inga bättre alternativ att välja på.

Vattenkriget drar igång tidigt nästa morgon eller om det har pågått hela natten så det blir tuk tuk till busstationen. En minibuss avgår 08:30 mot Malaysia men chauffören börjar med att kryssa runt i stan för att plocka upp passagerare vilket knappt är möjligt på grund av allt folk som kastar vatten på bilar och varandra. Tidplanen spricker väl och det försöker idioten till chaufför ta igen genom att dubbla hastigheten mot det tillåtna. Femhundra meter före gränsen stannar han och säger att vi måste betala några baht eller ringgit var till en kille som möter upp oss på trottoaren. Oklart varför. Det är såklart någon typ av lurendrejeri och när jag ifrågasätter saken blir vi ignorerade och behöver inte betala vilket alla andra passagerare som jag tror är från Malaysia gör utan protester.

Passkontrollerna går bra även om det är lång kö i Malaysia. Chauffören trycker pelle i botten igen men svänger snart av vägen och börjar irra omkring på små cykelvägar i ett industriområde. Jag hinner bli lätt orolig och funderar om det smugglas något men inser snart att chauffören antagligen vill undvika en vägtull. Vi är nämligen inte den enda minibussen som pysslar med samma sak. Tanken hinner precis slå mig att det är typiskt polisen att inte ha någon koll när en bil med blåljus dyker upp som vårt nästa möte. Vilken lycka roligare än så här kan det knappast bli. Det är nog inte första gången det här händer för vår chaufför och en av poliserna löser affärerna bakom vår buss på 5 sekunder. Det är ju så det fungerar i många länder det viktigaste som finns ur polisens synvinkel är ju att småbusarnas olagliga verksamhet absolut inte upphör så att det trillar in en lagom mängd extra kaffepengar per arbetspass.

Ute på motorvägen är det full fart till Georgetown på ön Penang. Vi åker i dubbla tillåtna hastighet förbi en radarkontroll men ingenting händer kanske var det bara en attrapp. Vi är framme i Georgetown 15:00. Shoppar bussbiljetter, går på toa, köper med oss burgare och kliver på en stor buss 15:20 till Kuala Lumpur. Upptäcker att det bara är vi som lämnar packning på bussens nedervåning dit folk också kan ta sig under färd. Personalen på bussen säger att det inte finns någon plats för packningen vid våra säten trots att alla andra har det. Här luktar det ugglor i mossen lång väg och vi står på oss och släpar upp ryggsäckarna till våra platser långt bak i bussen där det finns gott om utrymme. Bussen är en så kallad VIP-buss med bara 3 säten i bredd och vi sitter guld. Dessutom kör chauffören bra. Mycket trafik, djungel, berg, oljepalmer, regn och vackert till Kuala Lumpur. I Thailand är det oftast en massa bebyggelse och verksamhet längs vägarna det är det inte i Malaysia här kantas motorvägen av grön natur.

Vi anländer centrala Kuala Lumpur klockan 20 på kvällen. Knallar iväg till vårt vanliga hostel och blir varmt välkomna av vår palestinska vän Max som sköter om ruljansen. Skyndar oss över gatan till Central Market och anländer favoritrestaurangen på klockslaget när de tänkt stänga. Vår gode vän i kassan står med skurhinken i handen men säger ”long time no seen” och frågar om vi ska ha det vanliga vilket vi tänkt oss. I samma veva kommer kocken ut från köket, antagligen på väg hem efter att ha städat klart för dagen. Polaren i kassan slänger ur sig vår beställning varpå kocken ser ut som om han sett ett spöke, han är väl osäker på om det handlar om ett skämt och medan han funderar över den saken tillägger kassakillen ”special guests hurry up” och en stund senare sitter vi och avnjuter 3 portioner kyckling med ris.

Nästa morgon försöker jag checka in på flyget till Nepal på webben men kommer inte förbi sidan med försäkring utan att behöva betala något. Detta trots att vi fått ett mejl om att det ska vara gratis. Vi upplyses också om att vi inte får flyga alls om vi så skulle skriva det minsta fel på våra passuppgifter så vi lägger ner det projektet. Tar adjö av Max, går till flygbussen och åker 1 timma buss till Kuala Lumpurs flygplats. Flyg 4 timmar till Kathmandu i Nepal och vi har de bästa platserna för att se Himalaya men det är molnigt och vi ser nada. När planet har landat och bromsat ner den värsta farten reser sig nästan alla upp och tar sitt bagage på 5 sekunder så att det är meningslöst för flygvärdinnorna att försöka göra något åt det. Normalt är det ett par asiater eller ryssar som inte fattar reglerna men nu är det nästan hela kabinen med nepaleser. Köper visum för 3 månader som kostar 100 US dollar var och sedan är det dags för kaoset vid bagagebandet.

Nepaleserna har klämt ihop sig till en tätt packad mur millimeter från bagagebandet så att inte ens en skur neutriner kan passera. Bakom muren och på golvet är det ett myller av enormt stora inplastade resväskor, förarlösa bagagevagnar samt nepaleser som inte fått plats i muren far omkring som vilda elektroner och smäller in i mig stup i kvarten där jag står utan att röra en fena. Så här dumma kan folk bara inte vara tänker jag men vet också att det är en helt annan kultur här. Om det så bara fanns två nepaleser på hela flygplatsen så skulle de springa rakt in i varandra annars hade de nog tyckt att det är något fel med den andra personen. Våra väskor dyker upp, vi går ut och jag gör ett lidande besök på en av jordens äckligaste flygplatstoaletter. Nekar alla taxierbjudanden och går in till turistghettot Thamel på 1,5 timma trots att folk skriker efter oss att det kommer att ta 5 timmar. Vädret är fint men luften som vanligt enormt dålig.

Hotellen vi brukar använda har stigit i pris till det dubbla och ibland det tredubbla så vi letar upp ett nytt i samma prisnivå som vi brukar betala men med lite enklare kvalite. I Kathmandu gör vi det vi brukar göra. Äter på våra stamhak, träffar vänner, promenerar runt i city, läser böcker och jobbar med hemsidorna. I år är vädret svalare än det brukar vara för den här tiden på året och det rapporteras också om mycket snö kvar uppe i bergen. Luften är som vanligt helt livsfarlig och det tar bara något dygn innan jag har en infektion i luftrören.

Efter en vecka i byn flyttar vi till Kathmandu Guest House som vi oftast gör före en trek då de har bra väskförvaring där medan man vandrar. Måndagen den 27 april har vi planerat att åka buss till Jiri och därifrån starta vår promenad upp till Mount Everest basläger. Lördagen den 25 april en bit före tolvslaget frågar Olya mig om jag vill följa med till Durbar Square för att köpa vatten. Där säljer de billigt vatten som man kan fylla på i sina egna vattenflaskor. Jag säger nej då jag har en del jobb kvar att göra med hemsidan och jag sitter också och knopar på ett mejl till familjen om vart i bergen vi kommer att gå under ungefär 6 veckors tid. Olya försvinner iväg och jag jobbar vidare. En kvart senare är klockan 11:56:25 och då är det exakt en sekund kvar tills helvetet bryter ut.

//Magnus Hedström