Death Railway Bridge, Kanchanaburi, Thailand.

2015-01-18. Hua Hin, Thailand.

Nr 7. Vecka 13-15 (20 dec, 2014 – 11 jan, 2015).

Ko Lanta – Trang – Bangkok – Kanchanaburi, Thailand.

Sista kvällen på Ko Lanta får jag feber och mår inget vidare när jag vaknar. Men vi packar ihop och tar plats i den redan betalda minibussen till Trang. Resan är drygt 10 mil och tar normalt 2,5 timma. Men idag är det kaos med båtarna mellan Ko Lanta och fastlandet. Det verkar vara ungefär 10 gånger mer fordon än vad kapaciteten tillåter så vi köar i ett par timmar. Bussen är halvfull och jag sitter helt okej så det är inga problem. Det är det däremot för ett europeiskt par som ska med flyget från Trang flygplats.

Det blev inget fotograferande i Trang men jag slängde iväg den här bilden från balkongen på byns taxi eller tuk tuk som de kallas.

Killen i det sällskapet ger sig ut i fordonskaoset och vill efter en stund att vår chaufför ska avancera i kön. Det finns ju viss risk att andra resenärer har samma problem så det är inte riktigt aktuellt till en början men när det närmar sig vår tur att åka på en färja så får vi passera några andra minibussar efter att chauffören snackat runt lite. Den stressade killen ringer upp någon som är involverad i flygbokningen och som det låter så löser det hela sig då han till slut meddelar vår chaufför att han vill till Trang fort och inte till flygplatsen.

Surasak skytrain station, Bangkok.

Det är precis sådana här situationer man inte vill hamna i att en minibusschaufför ska försöka hinna någonstans i raketfart. Men jag övervakar körningen och bedömer att vi inte behöver kliva av. Konstigt nog så passerar vi avfarten till flygplatsen före Trang och när vi kommer in i byn så undrar paret som ska med flyget varför i helvete vi inte åker till flygplatsen. Chaffören vänder om och vi anländer avgångshallen samtidigt som deras flyg ska avgå. När den nu hysteriskt stressade killen sliter ut deras väskor så skäller han samtidigt på chauffören som gjort ett utomordentligt jobb. Jag får plötsligt en känsla av att jag måste lägga mig i situationen och förklarar att det är hans eget fel att åka med för små marginaler, det är inget ovanligt att det krånglar med båtarna, och att det var han som sa att vi inte skulle direkt till flygplatsen utan till Trang. Han ryter till med ett långt nej och springer in i flygplatsbyggnaden. Om de hann med flyget vet jag inte. Vår resa landar på 5 timmar efter att vi tagit lokalbuss från busstationen till centrum.

Det är alltid mycket trafik i Bangkok men nyårsafton verkade värre än vanligt.

Jag blir sängliggande med feber och ont i halsen. Efter ett par dagar besöker vi byns sjukhus som är en rörig tillställning med mycket folk och en stor huvudentre där även akutfall och ambulans anländer. Men vi blir väl bemötta och efter ett par timmars köande får jag träffa en doktor. Hon verkar säker på vad jag drabbats av men när hon säger det på vad som eventuellt kan vara engelska så förstår vi absolut ingenting. Då skriver hon ner det på ett pappar och när vi kikar på det känner vi inte igen en enda bokstav. Men jag frågar om det är en infektion och det svarar hon ja på. Halsfluss antagligen då halsen är uppsvälld och full av vita områden. Vi får köpa antibiotika för en vecka och smärtstillande tabletter.

Death Railway Bridge och River Kwai, Kanchanaburi.

Det bor 65.000 folk i Trang. Byn har inga direkta sevärdheter och vädret är nästan bara regn så det känns inte helt miserabelt att vi fastnar på rummet. Anledningen till att vi åkte hit var att det finns järnväg och vi ville norrut med tåg. Men när infektionen inte släpper bestämmer vi oss för att flyga till Bangkok där det finns bättre sjukhus. Att boka flygbiljetter med lågprisbolag är sällan en lätt företeelse. Hemsidorna är röriga och fulla av extrakostnader som man måste klicka bort för att inte bli lurad. Och hotellets Internet är minst sagt skakigt. Men när saker fungerar och vi väl lyckats fylla i ett mobilnummer som vi inte har på rätt sätt och kontrollerat allt upp och ner flera gånger och tagit oss förbi betalningssidan som låste sig en gång så får man en sammanställning av köpet där det tydligt framgår att jag precis köpt biljetter till den 25 mars och inte till den 25 december som var tanken, vilket känns lätt bittert.

River Kwai, Kanchanaburi.

Anledningen till att jag bommade månad beror på att jag varit in på sajten förut och sökt efter biljetter till Nepal i mars. När jag nu besökte sidan igen så fick jag aldrig fylla i någon avresemånad utan det var förifyllt. På de andra sajterna som jag jämförde med var december förifyllt. Pengarna i sjön landar på 350 kronor som en ombokning kostar. Flyg till Bangkok tar en timma.

Allied War Cemetery, Kanchanaburi. Här ligger 6982 soldater från andra världskriget främst från Storbritannien, Australien och Holland.

När antibiotikakuren är avslutat mår jag fortfarande inte prima så vi besöker en ny doktor på ett bra sjukhus i Bangkok. Mannen pratar engelska och ger mig en till omgång tabletter för 5 dagar samt en påse flytande antibiotika som jag får genom dropp vilket tar 20 minuter. Vi ligger lågt i några dagar till men förlänger våra visum i ytterligare en månad. Jag har sedan jag var i Bangkok för första gången 1995 gillat stan. Men nu känns det som om jag sett varje sevärdhet minst tre gånger. Vi föredrar att hålla oss nära vettig sjukvård ett tag till och beslutar oss för att åka buss 2 timmar västerut till Kanchanaburi dit det är 13 mil.

Kanchanaburis klocktorn.

Kanchanaburi med 35.000 folk ligger trevligt i en torr dal längs floden Kwai. På fälten mellan centrum och bergen odlas sockerrör, majs och maniok. Staden har några intressanta sevärdheter från andra världskriget. Här finns den 300 meter långa Death Railway Bridge eller bron över floden Kwai som den också kallas. Det var ju som så på 40-talet att Japan hade erövrat stora delar av Asien och även tänkt invadera Burma där de krigade mot britterna och Kina. Då fanns det ingen förbindelse mellan Thailand och Burma landvägen. När japans flotta bombades kraftigt i Malackasundet så beslutade japanerna att bygga en järnväg genom djungeln mellan Thailand och Burma. Den sträckan på 415 km tog 16 månader att bygga av 200.000 krigsfångar varav hälften dog av usla arbetsförhållanden. Därav namnet Death Railway.

Moppe och cykelriksha, Kanchanaburi.

Det är betydligt mer turister nu än för 10 år sedan men staden är framförallt trevlig för det behagliga klimatet. Det är inte alls samma fuktighet som är normalt i Thailand utan torrt och dessutom så har vi blå himmel utan ett enda moln de 6 första dagarna. Byn har ingen sandstrand utan ligger långt ifrån havet vilket då antagligen är orsaken till att jag knappt hör några svenskar.

Street food, Kanchanaburi.

Imorgon flyttar vi men vi vet inte vart.

//Magnus Hedström